Lärdomar från showen – ridning i USA

 Efter att under nästan en hel vecka tittat på Rocky Mountainhästar i olika tävlingsklasser och pratat med massor av människor drog vi vissa slutsatser:

Själva hade vi redan börjat inse att stabiliteten i gångarten visar sig tydligt i hörnen – många hästar börjar då gå i passgång i stället. Våran teori är att hästarna är ganska stela – man rider inte som vi är vana vid. De flesta ställde även hästarn utåt i hörnen vilket spädde på våra misstankar. Dessutom var det få hästar som ställde upp i Obstacle klassen – och flera showhästar från större gårdar klarade inte av hindren – särskilt inte sidepass över bom. Dålig träning eller stelhet kan förstås båda vara anledningar.

De flesta ryttare hade långa rockar när de visade hästarna i de vanligaste klasserna – ett fåtal hade västar. Med en rock fick vi lära oss, kan man dölja att man tar spärn i stugbyglarna och egentligen står upp för att få överlivet att verka stilla. Tittar man på ryttarens ben så avslöjar de däremot sanningen...Mycket vikt i stigbyglarna och spända ben. Även bakifrån i vissa vinklar kan man se att det finns luft mellan sadel och ryttare. Att man gör detta är för att i tölt sitter man stilla men om hästen går i passgång kan det bli dessto skumpigare...

Stångbett med väldigt långa skänklar är den vanliga utrustningen – mycket få red med vanliga tränsbett. Jag vet inte ens var jag hittar bett med så långa skänklar i Sverige. Dessutom är sadlarna helt annorlunda och anpassade för att man ska sitta i stolsits med benen framför sig. Inte det vi är vana vid.

 Det man kanske tänker på med USA och showhästar är soaring och andra sätt att misshandla hästarna så att de lyfter benen högt och "showig". Det är inte alls nödvändigt för att visa Rocky Mountains och i många klasser ska hästen ha ett så lågt och vägvinnande steg som möjligt. Inte ens i de klasser där hästarna lyfter lite mer på benen är det särskilt högt - jag skulle säga att många svenska islandshästar är mer "high stepping".

Så tja, det är en annorlunda upplevelse som svensk, med en del saker som man funderar över, men långt ifrån de skräckbilder man sett av exempelvis Tenesse Walking horses. Och det fanns helt klart guldkorn och showen som helhet visade tydligt vilka allroundhästar Rockyy Mountain ändå är.