Pepper och Percy. Första gången Pepper reds ut med sällskap. Han var lite taggad redan innan vi kom iväg, men verkade sedan som vanligt. Vi red över sjön och så klart var diket otäckt så jag fick hoppa av. Percy gillade det inte alls, men till slut kom vi över. När vi åter var uppe på hästryggarna fortsatte vi, kom upp mer mot vinden och Pepper stegrade. Högt. Sedan var han som en packe dynamit att sitta på över fältet och lugnade inte riktigt ner sig förrän vindriktningen byttes. Då var han cool som en filbunke. Jag börjar tro att herrn är väldigt känslig för ljud/hörselupplevelser. Samt väder.
Det gör inte hans betende ok, men det
var något som inte stämde med det och konstigt nog blev jag inte rädd.
Och även om han plötsligt kändes som om han kunde sprängas var det ändå
inte som andra hästar jag suttit på där jag fått samma känsla. Konstigt.
Viktigast av allt - vi redde ut det hela. Dessutom var det en underbar
dag och en vacker tur. Nu behöver jag bara tänka lite på hur detta ska
kunna undvikas och tränas i framtiden.
Today
Sylvia and I trail rode, but this time with my Rockies, pepper and
Percy. This was the first time Pepper got out with company. He was a bit
worked up already when I brought him in, but seemed to get back to
normal.We corssed the lake and the ditch was so scary that we had to get
of to get over.. Back on the horseback we got more in the opposite
direction of the wind and Pepper reared. High. Then he was like dynamite
to sit on all over the open field and didn't calm down properly until
we got out of the wind.The he was cool as a cucumber. I start to think
that he is very e´sensitive to sounds/hearing sensations. As well as the
weather.
It is hard to pass this ditch. |
Trailriding Pepper |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar